Sjukt hur en liten varelse kan göra en så lycklig.
Vart trött och halvpepp på livet hela dagen igenom.
Så på hemvägen, i solnedgång och på tomma gator kändes allt plötsligt så löjligt bra. Hon skötte sig utomordentligt med fotgång, frikommandot, LIMMA!!!, inkallning, andra hundmöten och ååååh, allt!
Gick runt och tjoade och hade jag sett mig själv hade jag antagligen skämts ihjäl. Men för apnöjd för att orka bry sig.
Måste. Ha. Egen. Hund. Nu.
Hade jag fått välja fritt hade Doris vart det självklara valet men icke.
På något sätt spelar det ingen roll hur många utekvällar, liter öl och roliga fylleminnen jag missar. För det finns nog inget som får mig så lycklig som hundar. Å andra sidan behöver det ena inte utesluta det andra.
Jävlar vilken nörd jag är, men vad göra? Haha.
Nu ligger hon sover. Piper och rycker. Känns alltid bra att lyckats trötta ut en energibomb som henne.
Till helgen blir det Gränna, staffspecialen. Har inte slagit mig föränns nu hur kul det kommer bli.
Staffar överallt. Tävlingar. Trevligt folk. Öl. Stuga. Mhhh, nöjd.
Vad är detta? Börjar jag må bra? Och akta sentimentala bloggen, men så äre. Jag är en sentimental människa.

Här har ni henne iallafall, Chuck-Doris i egen hög person. Fult kort men...din mamma är ful så...snap.

Småsaker i vardagen kan verkligen få en på bra humör.
Som en gölli duva som håller en sällskap när man väntar på bussen.
En trevlig kassörska på pressbyrån.
En ovanligt sval buss.
Någon märker att man tappat en lapp/vante/örhänge eller liknande och tar sig tiden att hojta till om detta.

Tidigare idag rusade jag fram på markland, stressad och irriterad på allt och alla.
I alla hets möter jag en man. En gubbe. Rätt lång, stor ölmage, rödmosig i ansiktet och för tajt skjorta.
Vi möts på mitten och hej och hå så är det igång. Vilken sida ska man ta? Där står man och steppar fram och tillbaka som någon slags pinsam parningsdans. Och så kan det hålla på. Länge.
Vänste..hög..väns.h.v.höööö.vääänster...höger...vänst osv.
Mitt i allt stannar han upp och säger högt och glatt "Nemen du, en kram när vi ändå står här och dansar! höhöhöhhaha!"
Söta gubbe! Med vitt hår och för mycket rakvatten. En kram fick han allt och jag har vart på bra humör hela dagen.
Förövrigt ska denna helgen bli grym, bestämmer mig redan nu.
Här är The Kooks tolkning av All That She Wants - Ace of Bace. När vi ändå är i kooks-snåret och ränner.

Idag har jag mått bra. BRA!!!! Det tackar vi för.

Höru det Johan?
Sitter och kollar på Top Model, Kanada. Den enda med vett och vänlighet i sig åkte ut. Synd.
Vill ut och ta en cigg. Ingen igår. Lite jobbigt.
Konstigaste saken hände när jag stod och diskade förut. Kommit halvvägs och skulle precis anamma ett äckligt ikeaglas när allt blev suddigt och benen bara vek sig. Satt plötsligt på golvet och var helt WTF?!
Haha. Var nog bara en tidsfråga, vart så löjligt utmattad. Pappa var upprörd över glaset, tydligen hans favorit. Vi har 7 st likadana, men han hade en speciell relation med just det där glaset.
Vågar inte riktigt fokusera på punkter då det känns som samma sak ska hända. Kan man verkligen stanna hemma två helgdagar i steck?
Nä, kanske inte. Mer top model!

---

Rätt tomt. Huvudet känns som en blandning av sirap och spya. Mår illa. Yr.
Hatar att inte kunna kontrollera tankar och hur mycket energi man ska ha en dag. Ville försöka mig på en kväll i glädjens tecken men gav upp i samma sekund tanken ens hann dyka upp. Att vara hemma på en lördag är lite av ett hån. Mot sig själv. För att man kämpar hela veckorna för helgen och när dagen väl kommer är man för kass för att orka göra något alls.

Igår var en salig blandning av känslor. Började grymt i Högsbo för att, efter ett äventyyyyyyr, fortsätta på Henriksberg. Gladgladglad. För glad. Kan aldrig vara bra. För plopp, så spelar hjärnan en ett spratt. Ett spratt som bara är påväg i en riktning. ÅÅÅÅÅÅÅÅH, blir så arg. Jag skulle ju ha en bra kväll! Jag hade en bra kväll. Skulle vilja låna någon annans hjärna, fan va gött det hade vart. Börjar tveka på om jag orkar emmaboda. Vart ska jag ta vägen om jag börjar må? Tältet? Själv? Förstöra för andra? Fudge no.
Som en klok människa sa, det är inte lätt att vara modig när man är rädd och ännu svårare att "rycka upp sig" när hjärnan är ett infekterat sår. Räcker med att något kommer åt den lite, sårskorpan går sönder och ut väller var och äckligheter. Bara sådär.
Fast ingen gillar en gnällspik, speciellt inte jag.
En låt orkar jag iallafall fiffla fram, efter att ha sovit hela dagen.

Varför ska man alltid dippa efter ett lyckorus?
Och den frågan ställer jag mig själv, inte för att börja gråta eller gräva ner mig, utan mer av ren frustration/nyfikenhet/förvirring.
Man kan ju tycka att hjärnan borde fungera så att den alltid mår bra. Så bra som möjligt.
En hjärna som vart infekterad under en längre tid borde uppskatta ett rus lite mer. Tänka att "ojjjj, är det såhär det ska kännas?" Eller nja, kanske inte hela tiden. Men att det ens kan kännas så bra är rätt sjukt. Och visst gottar sig hjärnan. Vältrar sig i lyckan och slår nästan slint på sig själv av välbefinnande. För stunden. Nästa dag, samma gamla mögliga strumpa till huvud.
Varför? Är vi så dåligt skapta att hjärnan låter sig själv må dåligt? Är inte detta bara idiotiskt? Varför finns inte naturligt inbyggda lyckosyror som pyser ut så snabbt man sänker sig? Pfft, människokroppens under!
(Jag vet varför, tycker bara att livet kan bli lite mer som simpla barnböcker. Alla mår skitbra hela tiden. För det ska vara så.)

Men, ska ju trots allt på festival i sommar. Och skulle hjärnan börja krångla borta i Småland gör jag slut på den själv. Skit ska skit ha.
Min vän, mobbare och vapendragare Johan kan, får, inte åka med. För hans jobb. Hur mycket hatar man Hollywood nurå?!
Mycket. Det handlar om typ en dag. Tack, tack ska ni ha.
Fast man skall icke lipa över spillda sommarstunder, man löser andra.
Jävlar vad bra denna sommaren ska bli. Och nej, jag övertaggar absolut ingenting. Sålänge jag får sova ut på morgonen, vara med vänner och inte bli regnad på förmycket är jag mer än nöjd.
Herråååååå.

Mhm, bara sådär. Emmaboda i sommar!
Vad händer? Jag skulle ju inte dra bort och campa i lera och kiss detta året?
Antar att min kärlek för misär-fylla är för stor helt enkelt. Nerå. Har riktigt fina minnen från tidigare år. Även om emmaboda är nytt för mig. Okej, är så glad att jag inte vet vad jag skriver.
Bara att hålla tummarna att mina vänner hänger på nu. Annars löser sig den biten också. Har inte känt mig såhär upprymd på månader. Mår illa så ovant det är. Om jag spyr nu är det en lyckospya.
Jag måste verkligen alltid klämma in någon vidrigt.
//Spynöjd tjaj.

---

Ångest är helt sjuk idag, va fan hände? Söndagen har varit en riktigt bra söndag får jag allt säga, fram tills alla vänner gick, men så fort man blev ensam så *poffångestdirr*. Ensamheten är inte alltid så bra alltså, man tänker på tok för mycket då. Och att ha denna ångest o sen inte ha någon anledning till det är ju bara sjukt. Äre verkligen spriten som gör all denna ångest? Bara för att man hade lite skoj igår så ska man må skit idag. Livet leker ju i princip och man har det hur bra som helst och sen ska man må bajs en dag, det hänger inte ihop, neee gillar inte detta alltså.
Idag tänkte jag iallafall inte bjuda på en house dänga, utan idag blire Norma Jean, enjoi!

Sjukt att man kan vara så trött att ett andetag är en bedrift i sig. För att inte tala om att hålla ögonen öppna. Somnade på bussen idag - igen. Två ungar fnissade åt mig. Kunde dom allt få, tänkte jag. Inget är lika charmerande som en sovande människa på bussen med vackra barnskratt i bakgrunden. Barn, jordens avskum. Nerå. Ni är söta. Om 15 år.
Fast en kille ~8år sa att jag hade ballt hår. Han verkligen menade det. Han fick tillochmed känna, till hans stora förtjusning.  Då, i smyg, ångrade jag alla onda tankar jag någonsin tänkt om barn. Sen gick han av och nästa last kom på. Svordomarna flög, återigen, som arga bin i huvudet och jag tänkte både det ena och det fjärde.
Barnjävlar, stryk skarom ha. Förutom den söta.
Ibland blir jag bitter över att jag aldrig fått vara storasystern. Den som tar hand om någon. Lär. Pratar. Förstår. Skyddar. Slår ihjäl. Fast bara på skojj. Eller?
Kanske därför jag är så rädd runt barn, så himla ovant. Dom säger idiotiska saker och jag vill tilltala dom som en vuxen. Orkar inte sänka mig till dera nivå. "Detta Jesper, är ett träd. Det finns här för att....DET SKA STÅ DÄR FÖRIHELVETE, FÖRSTÅ?!!"
För har jag lärt mig något genom att praoa på dagis är det att inte, inte, inte, inte vara vänliga mot dom.
Vipps! som det är så kallar dom dig mamma och springer runt och håller dig i handen. Deras äckliga, svettiga, snoriga, kladdiga, smutsiga, små, avskyvärda händer. Usch.
Vet inte vad som hände nu, jag skulle sova. Hoppas jag inte drömmar om barn.
Godnatt.

Dagjävel. Somnar överallt. Bussen. Jobbet. Ögonen började spåra ut på promenaden, jag blev rädd? Väntrummet. Framför doktorn. Nästan. Nu. Typ. Vad är detta?!
Så jäkla trött.
Och bättre lär det inte bli )''''''''''':
Så. Det var det bittra.
Det ska ju hända massa bra saker nu, sommar vafan. Till helgen blir det hundpassning, fast det hör nog till den bittra biten. Eller? Jag borde kanske tare lite lugnt på alkoholintaget. Men så trååååååååkigt ):. Känner mig som en 3-åring som inte får pilla i näsan vid matbordet. "MEN JAG VILLLL!!!!!!!!!"
Denna kamp mellan förnuft och idioti som ständigt pågår i hjärnan. Kan inte bara idioten få segra någon jävla gång?
Fan jävla helvete fetta. Svär på tok för mycket. Aslöjligt. Fan. Jag är en tönt.
Och jag behöver en kamera. Seriöst, för att överleva. Alla helger blir ett enda blurr annars, har ingen koll längre. Och kommer inte minnas folks studenter som speciella och blablabla. Må hända att man är skadad av all elektronik när hjärnan inte kan lagra minnen utan lite hjälp. Men..vad göra?
Vad göra?
Vad göra?
Vad göra?
Vad göra?
Vad göra?
Vad göra?
Vad göra?
Vad göra?
Vad göra?
Vad göra?
Säg deru!
Imorgon tar Alma studenten, dagen ingen trodde skulle komma. Ska vara så löjligt glad för hennes skull.
Och om en månad blir jag mig själv igen. No more energitjuv från andra och mig själv. Tror jag. Hoppas jag. Jobbar på't!

Fick känslan av att jag ville lägga upp lite klipp, foton och texter rörande djurrätt. Det finns få saker som gör mig så förbannad som att se ett djur lida. Varelser som inte har ett korn ondska i sig ska få uthärda människans grymma gärningar. I mina värsta stunder skulle jag antagligen kunna döda någon av asen som får en kick av att tortera och mörda djuren. Vill länka en video om vad mjölkkorna i Ohio går igenom varje dag, så kanske ni förstår. Men å andra sidan, till vilken nytta? Detta är ingen djurrättsblogg. Ingen hatblogg. Bara en askass blogg med en bitter tjej och en tokjöns till man som dyker upp tittsomtätt och länkar någon skithäftig houselåt. (Nerå, gillar dina dunkadunka låtar Johaaaaan.)
Så jag låter bli. För nu.
Cakefart!

Alma. Alla borde ha en egen Alma. Att hon bor i Linné och har körkort är ju bara två av alla ting som gör henne till den fina människan hon är. Haha nerå.
Ville bara att hon skulle få lite plats här på bloggen, det är hon värd!

Jag var mycket bättre på kärleksförklaringar förr i tiden, men ni fattar grejen. Hon är bäst i världen, borträknat från mig. Och en fierce single lady, just saying.

Nu har jag det!
Lösningen till människans värsta fiende; ångest.
Att hålla sig sysslesatt. Och inte sysselsatt som i att lösa korsord, diska, platta håret eller dusha.
Nejnej, här snackar vi måla ett helt rum, kratta löv som en dåre, cykla till havet och tillbaka, storstäda hela sitt rum och strutta runt i byggvaruhus.
Kalla det flykt för det är precis vad det är och jag stormtrivs.
Känns gött. Asgött faktiskt. Bra dag. Bra.
Imorgon ska jag tydligen slinga Johans hår. Luktar det 1999?
Huromhelst SKA jag få fram en bild med hättan på huvudet. Tror det kan bli oförskämt roligt.
Godnatt!

Bajskorv.
Denna dagen har varit en riktig pärs. På gott och ont.
Trött. Kraftlös. Energidöd. Utmattad. Men med 2 redbull och 878465945 powernaps under rocken orkade jag ändå stå på fötterna.
Cykla till jobb.
Vanlig hundskogspromenad.
Kortare eftermiddagspromenad.
Städ.
Skogspromenad, i köra-slut-på-sig-själv-tempo. Utan hund. SKITSEGT.
Cykla hem.
Trodde mina ben skulle vika sig. Men icke. Nu är jag...nöjd. Dricker kaffe och klappar mig själv på axeln.

Sen måste jag få hetsa lite om ett sinnesidiotiskt påhitt, MONARKI.
Alltså...suck. En lång, frustrerad, trött suck. Jag menar, är ni seriösa?!
Vi kan ju började med hur absurt det är att vi faktiskt har monarki år 2010. Bakåtsträvande skulle jag vilja kalla det, minst sagt. Att födas in i överflöd utan att ha gjort en enda vettig grej. Eller ah, besides att pluppa ut ur "rätt" muff.
Fast vänta, är den så himla rätt då?
Man får inte välja vem man vill gifta sig om det inte godkänns av någon/något/fanvetjag, någon som tydligen bryr sig på tok för mycket. Hur sjukt är inte det? Beslutet om vem man vill leva sitt liv med måste gå genom andra?
Hade Victoria fått gifta sig med en rullstolsbunden? Nemen guuud, hur hade det sett ut vid middagsbjudningarna? På nobelfesten? På det ärofyllda släktfotot?
Nej.
Jag tror inte det hade vart okej. Diskriminering är väl bara förnamnet.
För att inte tala om dom skulle få ett barn med någon form av utvecklingsstörning. Låt oss säga downs syndrom.
Hade vart så jäkla kul. Få in lite humor, värme och kärlek i hela den där stela och obekväma världen.
Vad är dom rädda för, att vara mänskliga? Kungen bajsar väl han med. Drottningen petar i nästan. Madeleine spyr säkert också när det blivit för mycket champagne. Och prinsen (?) kissar också på ringen när han är ute på krogen. Antar vi. Så sluta låtsas vara av annan art så kanske folk kan börja sympatisera med er.
Och att våra skattepengar delvis går till att betala deras nöjen och bröllop (!!!!) är...bajs. Det enda ordet jag kan komma på egentligen, för kungafamiljen. Bajs.
Ebba von Sydow, en tjej alla vet är störtförtjust i allt som har med kungligheter att göra, lugnar nu alla med att vi inte betalar så mycket som vi tror. 17 kr/person.
17 kr.
Blott ett tuggumipaket.
En halvblaskig latte på pressbyrån.
Inte ens ett lypsyl.
En riktigt fjuttig summa med andra ord. Men det spelar ingen roll.
Det spelar roll!
Tyst, göre inte alls!
För jag vill inte ge några pengar till monarkin. Inte ens 1 kr. Ännu mindre 17!
För det handlar liksom inte enbart om pengarna. Det är mer grejen i sig.
Alla dessa 17 spänn per skalle resulterar i ca 150 miljoner/år. Varav hälften dom inte ens behöver redovisa för. (Senast jag kollade. Kanske har ändrats, men jag tvekar.)
Tänk istället om dessa 17 kr/150 miljoner hade gått till något vettigt.
Bygga skolor för barn som inte har några.
Cancerforskningen.
Vården. Främst den psykiska.
Fattiga människor i hela världen.
Hemlösa.
Alla problem som finns här på jorden. Som hade behövt lite stöd, en knuff i rätt riktning.
Vad som helst! Där folk hade kunnat ha glädje av pengarna och inte bara en familj.
Och det ständiga motargumentet, "Men det visar en bra sida av Sverige! Kan leda till internationellt samarbete och blablabla."
Tror vi kan ge en bra sida av Sverige med annat folk. Som brinner för sina åsikter och inte behöver en långklänning med diamanter på för att fylla sin funktion.
Och missförstå mig inte nu, jag anklagar inte personerna direkt för att vara...bajs.
Dom är säkert astrevligt. Roliga. Smarta. (Kungen är inte inräknad. Come ååån, släng på en blöja och jag hade köpt att han var en förvirrad gubbe som rymt från psyket.)
Nerå, kanske inte.
Skulle kunna skriva mer om detta men håller nästan på att tråka ut mig själv. Då äre illa.
Här, se och njut.

Och den som tror att det är svårt att hitta roliga bilder på kungen is in for a BIG suprise.

"Jag är för trött för att sova."
Så kan det låta. Ibland. Varje kväll. I min kub. Denna natten är inget undantag och jag inser hur lite själkontroll man har.
Klart att jag inte är för trött för att sova. Det är mer grejen att förflytta mig till sängen som känns SÅ JÄVLA JOBBIG.
Jag menar, ska jag behöver gå de 1,5 metrarna(?) när jag kan sitta här och glo in i datorskrärmen med suddiga ögon och tänka att jag sover? Verkar ju onödigt.
Fem minuter passerade. Jag lovade mig själv att få tummen ur om 10. En kvart gick. Vipps har man suttit och "vart påväg" i 2 timmar. Helt slut i huvudet efter att ha tagit sats i två timmar. Och ändå sitter jag kvar. Så långt till sängen!
Och inte bara det. Jag måste också;
-GÅ till toan.
-Borsta tänderna.
-Kissa, så att eventuell olycka förhindras.
-Tvätta bort sminket.
-Byta om.
-Släcka alla lampor.
-Lägga mig och hitta en bekväm position i sängen.
Vafan?! Jag orkar inte!
Okej.
Nu gör jag det.
Bah sådär.
Ett å två å TREEEE!!!