Sjukt att man kan vara så trött att ett andetag är en bedrift i sig. För att inte tala om att hålla ögonen öppna. Somnade på bussen idag - igen. Två ungar fnissade åt mig. Kunde dom allt få, tänkte jag. Inget är lika charmerande som en sovande människa på bussen med vackra barnskratt i bakgrunden. Barn, jordens avskum. Nerå. Ni är söta. Om 15 år.
Fast en kille ~8år sa att jag hade ballt hår. Han verkligen menade det. Han fick tillochmed känna, till hans stora förtjusning.  Då, i smyg, ångrade jag alla onda tankar jag någonsin tänkt om barn. Sen gick han av och nästa last kom på. Svordomarna flög, återigen, som arga bin i huvudet och jag tänkte både det ena och det fjärde.
Barnjävlar, stryk skarom ha. Förutom den söta.
Ibland blir jag bitter över att jag aldrig fått vara storasystern. Den som tar hand om någon. Lär. Pratar. Förstår. Skyddar. Slår ihjäl. Fast bara på skojj. Eller?
Kanske därför jag är så rädd runt barn, så himla ovant. Dom säger idiotiska saker och jag vill tilltala dom som en vuxen. Orkar inte sänka mig till dera nivå. "Detta Jesper, är ett träd. Det finns här för att....DET SKA STÅ DÄR FÖRIHELVETE, FÖRSTÅ?!!"
För har jag lärt mig något genom att praoa på dagis är det att inte, inte, inte, inte vara vänliga mot dom.
Vipps! som det är så kallar dom dig mamma och springer runt och håller dig i handen. Deras äckliga, svettiga, snoriga, kladdiga, smutsiga, små, avskyvärda händer. Usch.
Vet inte vad som hände nu, jag skulle sova. Hoppas jag inte drömmar om barn.
Godnatt.