Varför ska man alltid dippa efter ett lyckorus?
Och den frågan ställer jag mig själv, inte för att börja gråta eller gräva ner mig, utan mer av ren frustration/nyfikenhet/förvirring.
Man kan ju tycka att hjärnan borde fungera så att den alltid mår bra. Så bra som möjligt.
En hjärna som vart infekterad under en längre tid borde uppskatta ett rus lite mer. Tänka att "ojjjj, är det såhär det ska kännas?" Eller nja, kanske inte hela tiden. Men att det ens kan kännas så bra är rätt sjukt. Och visst gottar sig hjärnan. Vältrar sig i lyckan och slår nästan slint på sig själv av välbefinnande. För stunden. Nästa dag, samma gamla mögliga strumpa till huvud.
Varför? Är vi så dåligt skapta att hjärnan låter sig själv må dåligt? Är inte detta bara idiotiskt? Varför finns inte naturligt inbyggda lyckosyror som pyser ut så snabbt man sänker sig? Pfft, människokroppens under!
(Jag vet varför, tycker bara att livet kan bli lite mer som simpla barnböcker. Alla mår skitbra hela tiden. För det ska vara så.)

Men, ska ju trots allt på festival i sommar. Och skulle hjärnan börja krångla borta i Småland gör jag slut på den själv. Skit ska skit ha.
Min vän, mobbare och vapendragare Johan kan, får, inte åka med. För hans jobb. Hur mycket hatar man Hollywood nurå?!
Mycket. Det handlar om typ en dag. Tack, tack ska ni ha.
Fast man skall icke lipa över spillda sommarstunder, man löser andra.
Jävlar vad bra denna sommaren ska bli. Och nej, jag övertaggar absolut ingenting. Sålänge jag får sova ut på morgonen, vara med vänner och inte bli regnad på förmycket är jag mer än nöjd.
Herråååååå.