Sjukt hur en liten varelse kan göra en så lycklig.
Vart trött och halvpepp på livet hela dagen igenom.
Så på hemvägen, i solnedgång och på tomma gator kändes allt plötsligt så löjligt bra. Hon skötte sig utomordentligt med fotgång, frikommandot, LIMMA!!!, inkallning, andra hundmöten och ååååh, allt!
Gick runt och tjoade och hade jag sett mig själv hade jag antagligen skämts ihjäl. Men för apnöjd för att orka bry sig.
Måste. Ha. Egen. Hund. Nu.
Hade jag fått välja fritt hade Doris vart det självklara valet men icke.
På något sätt spelar det ingen roll hur många utekvällar, liter öl och roliga fylleminnen jag missar. För det finns nog inget som får mig så lycklig som hundar. Å andra sidan behöver det ena inte utesluta det andra.
Jävlar vilken nörd jag är, men vad göra? Haha.
Nu ligger hon sover. Piper och rycker. Känns alltid bra att lyckats trötta ut en energibomb som henne.
Till helgen blir det Gränna, staffspecialen. Har inte slagit mig föränns nu hur kul det kommer bli.
Staffar överallt. Tävlingar. Trevligt folk. Öl. Stuga. Mhhh, nöjd.
Vad är detta? Börjar jag må bra? Och akta sentimentala bloggen, men så äre. Jag är en sentimental människa.

Här har ni henne iallafall, Chuck-Doris i egen hög person. Fult kort men...din mamma är ful så...snap.