Gnisslat tänder hela natten så huvudet håller på att utplåna sig själv.

Och inser att alla håller på att fylla både 20,21 och 22. What the häll? Var vi inte 17 helt nyss? Snart är vi 39 och släpar runt på barnjävlar i en sele från hello kitty och dricker latte fast vi hatart och startar jobbiga projekt såsom omtapetsering av vardagsrummet eftersom vi är så fruktansvärt trötta på våra liv.

Ammar offentligt, suckar djup och demostrativt i hemköpkön, promenerar sådär härligt långsamt och bromsar upp hela trottoaren, blir lycklig av bestickköp på ikea, börjar köpa skor för kvalitet och funktion, gifter sig med någon torrpelle som känns livsutsugande men stabil, måste ju tänka på barnen, bråkar med torrpellen om försäkringar och parkeringsplats, smygröker hysteriskt på balkongen när barnen är i skolan och bloggar på mamma.blogg.

Allt detta kan självklart undvikas om man skippar hela biten med barn. Men it's coming, folk kommer börja föda barn snart. Eller så är jag bara ingen positiv morgonmänniska.

(snällarå, skaffa inte barn. ber er.)

Haha, kan inte låta bli att känna mig som en efterbliven 6-åring vars vardag hålls upp av andra. I detta fall Johan och Madde? Kanske borde tilltala dom mamma och pappa. Kult att min biologiska mamma ringde imorse och påminde mig om att duscha, byta lakan och slänga sopor, bör nämnas att jag inte fullbordat någon av dessa saker, filth!

Åh, vill vara rik. Grejen är att jag är så förbannat lat, speciellt näre kommer till papper och byråkrati. Var på handelsbanken för att öppna upp ett konto till min ack så seriösa firma och det gick ju bra. Det enda som saknades var en affärsplan, nedskriven. På plats verkade det inte så svårt, "Amen självklart, jag mailar in den ikväll!"

Men det är något med papper, vita blad med viktigheter liggandes på dom. Blir helt besvärad. Men okej, imorgon skickar jag in den, så kan jag käka frukost i övermorgon.

Ibland tänker jag på folk med vanlig inkomst. Tänk vad dom kan göra, TÄNK! Köpa mat regelbundet, köpa kläder(!!), använda parfym, köpa nytt smink när mascaran börjar lukta död pungråtta, fika på schtan, komma till krogen nykter och gå därifrån full, använda sköljmedel, köpa saker med kortet och inte myntburk, fixa sitt hår om det skulle ha skepnaden av ett fågelbo, resa, köpa roliga saker till sina djur, alltid ha kaffe hemma och inte bara efter en bra pensionatshund-vecka, känna tryggheten att det alltid kommer finnas toalettpapper, köpa B12-tillskott om man nu har brist på det så man slipper vara så löjligt trött hela tiden OSV, ni gettar the picture så att säga.

Missförstå mig rätt nu, jag är inte ens bitter. Nästan lite fnissig. Lite som att sticka en halsduk, i början är det asjobbigt. Det blir knutar och man kör fast hela tiden. Till slut orkar läraren inte hjälpa en längre så man tar saken i egna händer och fortsätter "sticka." Efter ett tag ser garnklumpen i dina händer ut som allt annat än en halsduk men nu är det bara skrattretande. För jobbigt, för länge är tydligen gott för själen. Nu ska jag sova, igen. Hurra!

Tess mår nog inge vidare heller, hon blev bättre där ett tag men nu vet jag inte. Ville inte äta och morrade helt hysteriskt mot mamma, som hon annars älskar. Nåja, vi skyller på antibiotikan och dummefanskapet som var här igår. Och eftersom jag inte vågar gå upp och koka te får jag nöja mig med Coldplay och någon såndäringa rolig komedi från Amerika.

Oh, lordy lord.

Trött som en gnu trots sjuka mängder kaffe. Jag är varken pigg eller bajjenödig, dåligt.

Igår vare andra lång, tyckte jag var värd det. Kvällen blev längre och roligare än väntat, hund-drama, pinsam gaturap, gungor, onda ögon och rasistiska svin i sann texas-anda. Binde-strecks-ord-är-grejen-? Kul att spendera some good old kvåletitajm med Cindy och Elin. Mindre kul med kladdiga pippimammor på kellys.

Vaknade hursomhelst upp 10 minuter innan jobbet i panik blandat med total förvirring. PLUS en Cindy i soffan! Gått runt som i en dröm hela dagen och inte ens nu är jag vid mina sinnes fulla bruk. Vad är detta? Känner mig som en manet, händerna bara ligger som två döda klumpar på tangentbordet och luggen är en enda stor lock haha. Men det är fredag så det är rätt gött ändå. Nu ska jag städa ett dagis, liten liten tår i ögat faktiskt.

---

Problemet sitter i njurarna. Hon har gått med en infektion för länge , det har tagit sig upp i njurarna och nu fungerar dom inte som dom ska. Tydligen är dom riktigt illa däran. En antibiotika-kur och svindyrt specialfoder ska rädda henne. Om det mot all förmodan inte skulle göra det, först DÅ är det tal om avlivning. Känns som någon lyft en sumobrottare från mitt bröst. Blåsljud på hjärtat hade hon också, inget att oroa sig över dock. Inte än. Hopp är fan fantastiskt. Visst finns fortfarande tankar om att det kommer gå åt helvete, men dom är längre bort nu. Innan hade jag praktiskt taget redan begravt henne.

Åh, sån jävla lycka. Hade jag vart bra på kärleksförklaringar hade jag skrivit att jag älskar Johan och Madde, men det är jag ju inte.

Nåväl, nu ska jag kolla på fransk skräckfilm och pussa på Tess tills hon börjar gnälla, godnatt!

Vad händer? Jag vill inte ha den här obehagligt passiva synen på vad som händer. Man ska känna sånt här. Jag har ju gjort det innan. Går psyket in i någon slags överlevnads-tänk bara för att orka? Kommer det vara såhär hela dagen och brista när jag väl står där och ska skriva på avlivningspappret?

Kan inte sova, orkar inte äta och blir arg för allt jag ser och läser. Vill bara få det där smset, att klockan ska bli 6 och att Johan ska komma hit. Få det överstökat.

---

En riktigt lat söndag med mig själv och denna sköna mannen ovanför. Tryck här eller på bilden för att se första avsnittet.

---

Bilderna är tagna med MacBook:en, därav kvalitén!

Oavsett om man står inför den eller att den redan kommit så kan man aldrig förbereda sig. Ibland sitter man i godan ro när tanken slår en. Baam, döden. I vanliga fall, när allt är frid och fröjd, händer inte så mycket. Man skakar av sig tanken då den är skrämmande och svår att ta i. Men om något är påväg att hända funkar det inte så. På en millisekund får man sån sjuk insikt, det kommer hända/det har hänt. Det kommer bli ett avslut. Fullt känslopådrag, svårt att andas, som en liten 5-åring. Rädd för att vara ensam. Sen när man lugnat ner sig och tänkt på döden i timmar är man så slutkörd att det inte alls känns lika skrämmande. Man tjatar ut det. Som att säga kastrull 100 gånger, ordet tappar mening och det blir bara en gröt.

Förra veckan gjorde jag just detta. Blev helt hysterisk och ur min egna kontroll när jag verkligen förstod. Sen tänkte jag på det i flera dagar. Sen kom helgen, fick lite andrum. Men Tess blir bara sjukare. Idag skakade hon mer än Bamse, det är rätt illa. Hon sover hela tiden, svårare att väcka. Samtidgt äter hon om jag blötlägger maten, hon kan springa utomhus och hon är fortfarande glad, relativt. Visst, kanske är det något annat än diabetes. Men så kan jag inte tänka. Man blir helt fylld av äckligt hopp i onödan och det blir, om möjligt, ännu jobbigare att ta bort henne.

Det är en märklig känsla, jag vet hur det kommer gå till om hon får diagnosen. Ändå kan jag inte förbereda mig, för jag kan nog inte förstå. Jag kommer fråga hur mycket av försäkringen som täcker upp behandling, få det konstaterat att jag inte kommer kunna lösa dom pengarna, betala sprutan för det kostar att döda sin hund, sitta med henne när hon försvinner och sen gå hem helt tom. Typ. Jag har aldrig sett någon dö. Undrar om man ser i blicken när livet lämnar kroppen. Jag lär få se. Synd att jag älskar henne så sjukt jävla mycket.

Vad som gör saken ännu bättre är att det är jag som var sen med försäkringen, jag som inte har några pengar, jag som inte bad om hälsointyg vid köpet, jag som har makten över hennes liv och bestämmer att det ska tas bort. Ren och skär självförakt.

Tar på mig lager av tröjor, fnissar åt 90-talsmusik (craig david, vilken man), ser på filmer, kollar pulsen på min hund, jobbar rätt bra på min kommande lungcancer, dricker skitäckligt kaffe och inser att sömn är borträknat inatt.

Försöker vifta bort söndagsångesten men hade nog för roligt i helgen för att detta skall lyckas.

Fredagen var bra, väldigt bra. Tappade bort minnet någonstans runt 2, vilken hjälte. Nåväl, efter att tilldelat några mentala nackskott åt mig själv kan man inte göra annat än skratta.

Lördagen var inte lika fräck, min näthinna blev påhoppad av bilder från kvällen innan och Johan satt och beundrade sitt såjävlabadass skrapsår på armen. Jackass hela dagen, svammel och supersomnade ifrån stackars Ellie som ville ha sällskap till vagnen. Inte ens ett felåååt-sms fick jag till idag, borde också få vän-stipendium.

Söndagen är tydligen klar, trist. Imorgon blir det öppning och nu ska jag dagdrömma hela natten WOOOOOOOOOOOH

---

---

vardagshjälte

Ibland kommer alla motgångar på samma gång, det suger. Ett jävla vrak är vad man bli. Ett stökigt rum är ångest, pengabrist är ångest (mycket blir väldigt jobbigt när man inte har några pengar. Överleva på andras pengar, det är drömmen), halkar man är det ångest, en tillsägning är ångest, ett rått skämt är ångest, en bakfylla är ångest, försovning är ångest, att inte ha någon mobil osv osv. Men när ens hund är riktigt sjuk, ja då jävlar är man körd. Japp, idag tog jag mig friheten att diagnostisera min hund. Har haft det på känn i en månad nu.

Diabetes. Bara sådär.

Självklart ska jag låta en veterinär konstatera det också, men jag är i stort sett 100 på detta. Allt jag läser, alla hundkunniga jag pratar med stärker mina farhågor. Och hon blir bara sjukare. Igår åt hon inte ens hälften av sin mat. Idag har hon darrat hela dagen. Dricker fortfarande massor. Är tröttare än vanligt. Följer mig som en skugga. Är aggressivare än vanligt, flyger på hundar minst en gång om dagen. Allt detta är tecken på diabetes.

Och som den stora idiot jag är har jag vart så äckligt jävla seg med att teckna försäkring. Gjorde det idag. IDAG?! Vafan. Gött, bara 20 karensdagar. Om hon dör är det mitt fel.

För diabetes för hundar är inte riktigt lika lätt som för oss människor.

-Blir dom inte behandlade alls dör dom.

-Genomsnittet för fortsatt livslängd efter diagnos är dadadaaaam! 2,5 år. Kan vara 7, kan vara 1.

-Det kostar RÖV. Allt. Att få slängt i ansiktet att din hund faktiskt är sjuk. Det ska man betala för. 600 om jag inte minns fel.

-Kommer behöva massa medicin, varje månad.

-Måste ge henne sprutor, morgon och kväll.

-Måste köpa specialfoder för 600 kr.

-Måste ge henne massvis av motion, varje dag. På bestämda tider.

-Göra återbesök hos veterinär för blodprov. 600/gången?

-Dom får inte överanstränga sig. Glöm att dra vikter och annat som din hund tycker är kul.

-Risken att synen förvärras eller försvinner är tydligen stor.

Jag. orkar. inte.

Jag har knappt några pengar, lever i stort sett på min mamma, har flera tusen i skulder, kan inte ens försörja mig själv och mitt liv.

"Jag saaaa ju att du inte har råd att skaffa hund!" Jo, visste bara inte att jag skulle köpa en så sjuk.

Och jag KAN inte omplacera henne. Aldrig. Det går inte. Hon kommer för det första inte orka göra det igen och det finns inte på min karta. Hur bra familj det än är, hur mycket pengar dom än har. Hade dött. Jag kommer lösa detta. Får sluta röka, sluta äta, sluta dricka, sluta träffa folk (månadskort duvet) sluta ha kläder. Säga hejdå till mitt liv, men har iallafall kvar hunden. Sjukt hur hon kan vara det viktigaste, haft henne i 4 månader. Det är ingenting. Men man tar inte hand om ett liv för att slänga iväg det 4 månader senare. Har ju planerat att leva med henne tills jag är 30?

Katastroftänk när det är som bäst.

Stackars Tess står och kollar på mig som om världen håller på att gå under. Kanske den gör?

Nu ska jag kedjeröka tills jag spyr, hejja livsglädjen.

Måndagen efter bah värsta söndagen i mitt liv?! ehhh. Jo, mycket möjligt. Helgen var hursomhelst grym, fredagen iallafall. Den tog slut kl 10.00, bevis nog? Eller vill jag bara klargöra hur energisk och fräck jag är? Antagligen inte då alla redan vet. Neh, är bara sjukt lättad över att denna dag vart bra. Dels för att jag fick en senapsgul filofax och dels för..nej, enbart på grund av filofaxen. Den har allt vafan! Och känn på ordet likZåm, fi-lo-fax. Det känns bra att säga.

Om bilden nedanför säger jag bara, vilka fierce jaw-lines! Har dom alltid varit så fräsiga?

Okejjrå, en låt och jag är fäääärdiiiiig!!

Vad nurå, varför byts inte mitt textsnitt? Anfäkta och anamma!

---

sitter o försöker lösa synkroniserings problem med min nya Macbook. Man borde ju tycka att synka iphonen med macen inte borde vara några problem alls, apple + apple = perfect match men icke. Att testa allt som står på apple supporten fungerar ju tydligen inte. Då får man ta saken i egna händer.. Det sluta med att alla mina låtar på iphonen försvann. Dock kände jag "äh fan det är lugnt" I vanliga fall när man tar bort något gammal man sparat länge på så känns det.. tomt? Men när man har något att fylla ut det tomma med så känns det ju riktigt gött. Den här känslan blev det när jag nu tog bort all min musik och ersatte den med helt ny musik. Musik som jag egentlig aldrig har lyssnat på. Så nu blir det att lämna den gamla musiken för ett tag. Den kanske dyker upp någon dag för lite nostalgi. Nu får det vara slut med novellskrivande, blir antagligen att titta på how to train your dragon.