Oavsett om man står inför den eller att den redan kommit så kan man aldrig förbereda sig. Ibland sitter man i godan ro när tanken slår en. Baam, döden. I vanliga fall, när allt är frid och fröjd, händer inte så mycket. Man skakar av sig tanken då den är skrämmande och svår att ta i. Men om något är påväg att hända funkar det inte så. På en millisekund får man sån sjuk insikt, det kommer hända/det har hänt. Det kommer bli ett avslut. Fullt känslopådrag, svårt att andas, som en liten 5-åring. Rädd för att vara ensam. Sen när man lugnat ner sig och tänkt på döden i timmar är man så slutkörd att det inte alls känns lika skrämmande. Man tjatar ut det. Som att säga kastrull 100 gånger, ordet tappar mening och det blir bara en gröt.

Förra veckan gjorde jag just detta. Blev helt hysterisk och ur min egna kontroll när jag verkligen förstod. Sen tänkte jag på det i flera dagar. Sen kom helgen, fick lite andrum. Men Tess blir bara sjukare. Idag skakade hon mer än Bamse, det är rätt illa. Hon sover hela tiden, svårare att väcka. Samtidgt äter hon om jag blötlägger maten, hon kan springa utomhus och hon är fortfarande glad, relativt. Visst, kanske är det något annat än diabetes. Men så kan jag inte tänka. Man blir helt fylld av äckligt hopp i onödan och det blir, om möjligt, ännu jobbigare att ta bort henne.

Det är en märklig känsla, jag vet hur det kommer gå till om hon får diagnosen. Ändå kan jag inte förbereda mig, för jag kan nog inte förstå. Jag kommer fråga hur mycket av försäkringen som täcker upp behandling, få det konstaterat att jag inte kommer kunna lösa dom pengarna, betala sprutan för det kostar att döda sin hund, sitta med henne när hon försvinner och sen gå hem helt tom. Typ. Jag har aldrig sett någon dö. Undrar om man ser i blicken när livet lämnar kroppen. Jag lär få se. Synd att jag älskar henne så sjukt jävla mycket.

Vad som gör saken ännu bättre är att det är jag som var sen med försäkringen, jag som inte har några pengar, jag som inte bad om hälsointyg vid köpet, jag som har makten över hennes liv och bestämmer att det ska tas bort. Ren och skär självförakt.