Fick ett ryck och ville skriva ett muntert inlägg om stereotyper. Sen bah "pallaaaaaaa". Så det blev inget.
Tänkte sen skriva om lite fina sommarplaner, också väldigt munternt. Men ja, palla.
Sen ville jag analysera finnar. Alltså människor från Finland. Fast...palla.
Kanske klargöra för alla hur sjukt jävla bra jag mår nu? Eller vänta...palla?
För när jag tänker efter är det så sinnesjukt tråkigt att läsa glada inlägg. Av glada människor. Som gör skitroliga saker. Och mår tipptopp hela tiden. Som plaskar och stänker käckhet så människorna i dess omgivning drunkar. En käckhetsdöd.
Glädje - hemska sak.
Nej, självklart inte. Glädje och lycka är ju den såkallade meningen med livet. (Alltså detta tjat om meningen med livet. Det finns ingen förbaskad mening med livet. Kan folk ge sig? Vi har satts på jorden för att vara en del av ett system. Precis som ett träd, en sjö, en blåval eller en myra. Våran "mening", eller snarare uppgift är att vara så vettiga människor vi bara kan. Inte göra onda ting mot varandra och fylla våra dagar med just, glädje. Så sluta tro att ditt kall är att bestiga världens högsta berg eller rädda alla världens utrotningshotade flugor.)
Hursomhelst, att läsa om just lycka och muntra ting är uppriktigt sagt FÖRJÄVLIGT.
Inte för att jag under några omständigheter önskar människan i fråga lidelse och olycka, enbart för att det är så sjukt tråkig.
Jaha, du är glad? Vad händer nurå?
Och ohja, visst har jag skrivit ärliga texter om hur underbart allt är osv osv osv. Läser de en månad senare och fnyser åt mig själv. Ingen bryr sig om att en fågel kvittrade lustig imorse eller att tanten på bussen var gullig mot dig. Inte ens jag!
Så nej. Inget går upp mot en riktig bitter, håglös och världshatande textvägg.
Eller så har jag bara ett förbittrat alter ego.
//Egentligen jäääätteglad shei som borde skaffa en dagbok istället. Med hästar. Och lås.