Att vara kräsen när det kommer till hundar är bra. Men ack så synd. Hade en hund över natten som kunde blivit min. Men när man jobbar på hunddagis och träffar massa hundar blir man för klok för sitt egna bästa.
Stress, hetsighet, ostabil med andra hundar och allt det där är HELT OKEJ första dygnen. Innan dom landat. Men separationsångest och konstant gnäll, orkar inte. Måste kunna ha hunden lös också, hur ska jag annars kunna bli svensk mästare i lydnad? Och att ha en hund som inte klarar av hundmöten på gatan, jag vet inte. Känns som resan mot koppel-lös är lite för lång då?
Jag hoppas verkligen att ägaren hittar ett bra hem till henne. Att nöja sig med någon kille i Angered som är sugen på kamphund kommer sluta med att hon blir omplacerad om och om igen. Tills hon blir betraktad som en "mentalt ostabil pitbull" och måste avlivas. Eller så är jag bara dramatisk. Blir så när man fått sova 1 timma, varvat med skäll och morrningar.
Samtidigt blir jag lite besviken på mig själv. Jag kunde vart den som hjälpte henne och gav henne ett tryggt hem.
Fast å andra sidan, enkelt och okomplicerat hundägarskap är väl grejjen.
Harry känns skrämmande lätt nu när han ligger och snarkar i sin korg. Och fiser. Mhhhh,dör.
Nog med hundar nu.

Dagens tips!!!
Försök aldrig bryta fryst broccoli. Skar upp hela tummen )''':