Det blir bara värre för vaje månad som går. Denna gången är jag världens mest tragikomiska mensmonster.
I vanliga fall så gråter jag väldigt sällan, det tar på energin och man ser ut som en svullen manet efteråt. Men idag, IDAG! Åh, det är nästan så jag fnissar åt mig själv.
Grät för att jag fick mens, grät för att det gjorde så fruktansvärt ont, grät för att jag inte kunde förmå mig själv att spy, grät för att jag inte orkade stänga, grät (småsnyftade) för att det var disk kvar när jag kom hem, grät för att jag trött på all musik, grät när jag hade rökt upp min sista cigg, grät när jag kände mig löjlig förut och grät (av glädje?) en skvätt till när Johan ville komma hit med cigg och göra mig sällskap i mitt elände. Vad i helvete? Hahaha, vem är denna människan liksom? Seventh heaven och jag är körd typ. Varför blir man känslosamt efterbliven? Varför känns det som jag har ett foster i ryggen? Varför ska just jag ha det såhär? Varje jävla månad tills jag fyller typ 55. Bör jag längta efter den dagen? Känns lite fel.
Nu känns det som jag gråtit klart men man vet aldrig. Ska jag leta hålslagare på intranätet och dricka glögg, gött liv!